Ibland känns minnen som igår.
Avslutade gårdagskvällen med en MSN-konversation med min lumparkompis Lindkvist som bor nere i Strömstad, givetvis kom lite minnen upp och sådär. Vidare idag efter vårt semenarium var vi några som åt lunch tillsammans. Efter den gled samtalet in på militären genom Anton och Magnus. Jag kände efter ett tag att jag var tvungen att slita mig hemåt för att mysa med tegelstenen.
När jag så trampar med min flaggbeklädda cykel och befinner mig i höjd med SLU så inträffar följande: Jag ser en bekant siluett bakifrån. Sekunden senare slits jag mellan att bara trampa vidare eller den halvpinsamma situationen att titta tillbaka (om det inte är någon man känner). Nyfikenheten är dock en ganska stor del av min personlighet så jag vänder mig om och får se min gamle lumparkompis Kristoffer Storuman-Truman Johansson. En konstig känsla då jag under de senaste 16 timmarna redan pratat om militären två vändor.
1 ½ år sedan senast, det kändes som i förrgår. En snabbgenomgång om vad man gör nu och vad man gjort sedan MUCK. Innan samtalet fortsatte med glada minnen från svunna tider. Truman var sig lik och i högform. När jag sedan fortsatte min cykeltur hem fylldes jag av ny energi, kändes som jag sovit 8 extra timmar.
Ibland bygger man upp förväntningar på att personer som man inte träffat på länge att de ska vara precis som för X antal år sedan. Jag antar att det var detta jag gjorde med Truman och att bara höra hans breda dialekt gjorde att jag blev glad inombords. När han sedan berättade saker som jag själv glömt blev det hela ännu bättre.
Små saker i vardagen som gör livet värt att leva, en annan är att det kom ca 10 cm snö i natt.
