EmilMarklund

Invigde denna vinters längdskidssäsong med att åka milsspåret på Carlshem för första gången någonsin. Att jag aldrig åkt där tycker jag kan berättiga en omkullåkning men inte TRE (varav den sista var stillastående när jag efter avslutad runda stod och kollade in kartan på en skylt för att helt plötsligt ligga sprattlandes under skylten).

 

Bortser jag från den extremt klantiga sista vurpan undrar jag om de andra två inte hade kunnat undvikas om jag hade någon form av slalomvana bakom mig. Min taktik i ALLA backar är fullfart i fartställning med förhoppningen att den branta backen ska följas efter en raksträcka. På Nydalas spår är detta fallet förutom på ett ställe, när det gäller Carlshem följs alla branta backar (eller ja, när jag tänker efter i princip alla backar) av en gradmässigt ännu brantare kurva. Stapplandes och allmänt eländig försöker jag parera med mina, något rundare men lika instabila, Bambiben. När det lyckas uppfylls jag av en euroforisk känsla och stolthet, när jag misslyckas skrattar jag åt mig själv dvs. oavsett har jag ju kul i spåret.

 

Tänker dock att en förhållandevis hög skaderisk föreligger om det ex. skulle bli isiga spår och skare på sidan om spåret, det vore ju därför positivt att själv kunna påverka min egen utförsåkning. Tror att steg 1 blir att öva plogning för mig själv, misslyckas detta blir steg 2 att leva i förnekelse och inte utforska nya spår ;) Tack för visat intresse och hör av dig om du vill åka någon dag!