EmilMarklund

Jag läser kommentarer till mitt senaste inlägg och ser att Sara på mitt jobb gått och skaffat en blogg. Sara är 14 år äldre än mig och jag började tänka på hur våra liv skiljer sig samtidigt som jag läser hennes första fyra inlägg. Den största skillnaden jag kommer fram till är att Sara tillsammans med sin karl har 4 st barn, i mina ögon är de varken små eller stora så jag skulle tro att alla är mellan fem och tio år (den som vet eller Sara får mig rätta mig), samtliga är dessutom tjejer. Det är dock inte om Saras familj detta inlägg ska handla om utan snarare om ansvar.

Mitt liv är oerhört fritt, visst jag gnäller på tentor och att jag har 1753 saker att göra samt att det är synd om mig pga detta. Innerst inne vet jag att det inte är synd om mig för att allt i mitt liv har jag själv valt att göra. Jag kan, om jag skulle vilja, sitta på ett plan till valfri plats i världen utan att någon annan skulle bli lidande (även om en del nog skulle ha invändningar mot beslutet).

Saras liv är inte fritt på samma sätt, om hon skulle sätta sig på ett plan till centralamerika för att backpacka i ett halvår skulle nog både Patrik (hennes karl) och hennes fyra småtjejer protestera ganska högljutt. Den egna friheten att var dag kunna göra vad man vill är dock inte på något sätt ett nirvana. Saras liv berikas av att hon var dag får se sina tjejers utveckling, vara stolt när de kommer hem med saker de gjort i skolan samt följa dem i vått och torrt, i framsteg och motgång. Detta kan helt klart vara mäktigare och ge en större energikick än den sk "egna friheten att göra vad man vill".

Allt handlar om vilken nivå i livet man befinner sig i, vilka vägar man vill vandra och vad man vill uppnå.

Jag är imponerad av människor som när de är 18 år vet exakt hur de vill leva sitt liv, vilka val de ska göra och hur de ska uppnå lycka. Jag tycker däremot synd om de som är 18 år, tror att de vet exakt hur de vill leva sitt liv, skaffar barn men sedan skiljer sig fem år senare för att de inte på något sätt var redo. Ett talesätt slår mig när jag skriver dessa rader (alltså ett jag själv kom på just i detta nu) - "Att lära känna nya människor är en utmaning, att lära känna sig själv är en konst". Inte så poetiskt men jag hoppas att min poäng kommer fram, för att lära känna nya människor krävs bara en hyfsad personlighet och en gnutta social kompetens. För att lära känna sig själv krävs så otroligt mycket mer och för denna självinsikt finns heller ingen mall utan denna varierar från person till person.

Jag har kommit till den insikten att jag verkligen vill ha barn i detta liv, jag är dock inte redo för detta än. På samma sätt är jag inte redo att gå ut i ett yrkesverksamt liv och jobba tills jag är 70 år (för JA alla 80-talister, det kommer vi att göra). Jag är dock mer redo än vad jag var för något år sedan och jag känner att om något år till kommer jag att vara redo.

Den känslan känns bra i hela kroppen, nästan lika bra som att min hungriga kropp snart ska belönas med nudelwok och kyckling. (Hade egentligen inte tid med detta inlägg men det kom spontant och då gäller det att ta vara på det).