"Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden..."
En gråmulen dag i augusti anser jag att mitt bloggsommarlov är avverkat även om det förhoppningsvis finns kvar några fina dagar av sommaren 2011.
I dag, den 5:e augusti är det exakt 2 veckor sedan terrordåden i Norge signerade Anders Behring Breivik utfördes. Detta inlägg kommer att presentera mina tankar och reflektioner efter dåden, minst lika mycket för min egen skull som för dig som läser dessa rader.
Tidigare denna morgon läste jag igenom listan med de döda i dåden som publicerats på DN.se (och säkert andra tidningar också). 77 namn. Sjuttiosju personer mellan 14 och 61 år gamla med en bred majoritet av dessa under 20 år som lämnat jordelivet inom loppet av några timmar. Av respekt till offren ville jag läsa igenom listan, men kände samtidigt hur hemskt det är att alla individer blivit marginaliserade till just namn på en lista med 76 personer som gått samma öde till mötes. Samtidigt skrivs det i medier runtom i Norge, Norden, Europa och Världen spaltmil om dåden, dels för att vi vill förstå men också för att tidningar ser sin möjlighet att öka lösnummerförsäljningen (kapitalismens snurra vilar aldrig, trots terrorattacker).
Just viljan att förstå, att få ett svar på frågan varför? är alltid viktigt för alla i alla sammanhang. Kring varförfrågan bygger vi vår vardag och lever vårt liv. Hur ska man sedan reagera om svaret på "varför?" inte är det önskade. A B B är, med de fakta som presenterats så här långt, ingen psykopat. I mina ögon är han en övertygad högerextremist som lät målet helga medlen och gjorde det som utifrån hans världsbild och kapacitet var det enda rätta; en attack mot den misslyckade politikens hjärta.
Att isolera denna händelse med epitetet "en galnings verk" vore bland de värsta utvägarna, detta gjordes bl.a. med lasermannen i Sverige på 90-talet och utan att gå in särskilt djupt är det lätt att hitta likheter mellan John Ausonius och Anders Behring Breivik. Att avskriva något som "ett vansinnesdåd" när det finns ett bakomliggande motiv är som att sopa brödsmulor under mattan när man storstädar. Några exempel på vansinnesdåd är snarare de som inträffade i Stockholm sommaren 2003 när en man gick lös med ett järnspett i Åkeshov och dödade en person samt skadade sju efter att han hört röster. Hur ska man då bemöta en terroraktion likt den i Norge?
Självklart finns det inget rätt svar på frågan, det är nog den delen jag funderat mest på efter attackerna både som "privatperson" samt hur jag skulle lägga upp diskussionen kring det i undervisningen om jag var lärare i någon klass när ett dåd likt detta inträffar. Jag kan börja i den andra änden, vilka sätt som jag upplever som felaktiga och mindre bra.
Några dagar efter attackerna såg jag på allas vårt facebook en statusuppdateringskampanj där folk uppmanade sina vänner att inte prata om Anders Behring Breivik just för att han själv ville bli ihågkommen. Att inte prata om något har sällan löst några större världsproblem enligt mina erfarenheter och iaktagelser. Det är inte heller rätt att, som jag varit inne på tidigare, definiera attacken som en engångshändelse genomförd av en psykopat. Förhoppningsvis kommer det inte hända igen men samtidigt har Anders Behring Breivik haft kontakt med likasinnade över internet, kontakter som förmodligen bidragit till en boost av hans ego och självförtroende. Kort sagt, har någon framfört en åsikt finns det oftast någon där ute som delar den. Ett tredje farligt sätt att tänka på är att tänka tanken "det kommer aldrig hända mig eller min närmiljö", jag tror att detta sätt att bearbeta en händelse där många människor dött till följd av andra människors handlande var särskilt vanligt efter terrorattacken mot WTC 2001. Försvarsmekanismen att distansera sig på detta sätt för människor i Norden tror jag dock fått sig en rejäl törn efter att det inträffat på hemmaplan. Trots detta skrivs det i svenska medier, "kan samma sak hända i Sverige?" Jag är övertygad att det kan hända överallt.
Mera lämpliga sätt att bemöta händelser av denna typ är att prata om det, diskutera och bemöta det. Vilket kan vara svårt eftersom vi då i större utsträckning måste sätta oss in i vad som hänt och också kommer känna mer empati till de drabbade. Genom att prata om det som hänt kanske det också är möjligt att förändra tankemönstret hos någon som tidigare gått i samma tankar som ex. A B B. I förlängningen leder detta samtal också till att vi inte glömmer lika lätt. Jag tror inte att Anders Behring Breivik skulle utfört dåden om han var född 30 år tidigare, i efterdyningarna av andra världskriget och då sett resultatet av extremism på nära håll. Jag tror, men har inget belägg för denna teori, att ökningen av extremistiskt våld under de senaste 20 åren kan förklaras med att färre människor i (vissa) delar av världen inte upplevt ett krig och dess misär med egna erfarenheter. Detta gäller självklart inte alla delar av världen (därav ordet "vissa" i föregående mening) men det är ett faktum att antalet väpnade konflikter och framförallt antalet mellanstatliga konflikter minskat kraftigt under de senaste årtiondena. (Fortsatt läsning).
Känner att detta inlägg blev både lite längre och spretigare än vad jag tänkte från början. Nu ska jag åter till min vardag; skriva lite PM, klippa gräs, betala en IKEA-räkning, adressändra och hänga med vänner ikväll. Under tiden jag gör detta kommer jag att ägna någon tanke då och då till offren i Norge samt se till att de hemska dådet inte glöms bort. Detta för att glömska ger näring till missnöje och extremism, något historien visat fler än en gång. Skriv gärna en kommentar så att diskussionen kan fortsätta hållas levande!
I dag, den 5:e augusti är det exakt 2 veckor sedan terrordåden i Norge signerade Anders Behring Breivik utfördes. Detta inlägg kommer att presentera mina tankar och reflektioner efter dåden, minst lika mycket för min egen skull som för dig som läser dessa rader.
Tidigare denna morgon läste jag igenom listan med de döda i dåden som publicerats på DN.se (och säkert andra tidningar också). 77 namn. Sjuttiosju personer mellan 14 och 61 år gamla med en bred majoritet av dessa under 20 år som lämnat jordelivet inom loppet av några timmar. Av respekt till offren ville jag läsa igenom listan, men kände samtidigt hur hemskt det är att alla individer blivit marginaliserade till just namn på en lista med 76 personer som gått samma öde till mötes. Samtidigt skrivs det i medier runtom i Norge, Norden, Europa och Världen spaltmil om dåden, dels för att vi vill förstå men också för att tidningar ser sin möjlighet att öka lösnummerförsäljningen (kapitalismens snurra vilar aldrig, trots terrorattacker).
Just viljan att förstå, att få ett svar på frågan varför? är alltid viktigt för alla i alla sammanhang. Kring varförfrågan bygger vi vår vardag och lever vårt liv. Hur ska man sedan reagera om svaret på "varför?" inte är det önskade. A B B är, med de fakta som presenterats så här långt, ingen psykopat. I mina ögon är han en övertygad högerextremist som lät målet helga medlen och gjorde det som utifrån hans världsbild och kapacitet var det enda rätta; en attack mot den misslyckade politikens hjärta.
Att isolera denna händelse med epitetet "en galnings verk" vore bland de värsta utvägarna, detta gjordes bl.a. med lasermannen i Sverige på 90-talet och utan att gå in särskilt djupt är det lätt att hitta likheter mellan John Ausonius och Anders Behring Breivik. Att avskriva något som "ett vansinnesdåd" när det finns ett bakomliggande motiv är som att sopa brödsmulor under mattan när man storstädar. Några exempel på vansinnesdåd är snarare de som inträffade i Stockholm sommaren 2003 när en man gick lös med ett järnspett i Åkeshov och dödade en person samt skadade sju efter att han hört röster. Hur ska man då bemöta en terroraktion likt den i Norge?
Självklart finns det inget rätt svar på frågan, det är nog den delen jag funderat mest på efter attackerna både som "privatperson" samt hur jag skulle lägga upp diskussionen kring det i undervisningen om jag var lärare i någon klass när ett dåd likt detta inträffar. Jag kan börja i den andra änden, vilka sätt som jag upplever som felaktiga och mindre bra.
Några dagar efter attackerna såg jag på allas vårt facebook en statusuppdateringskampanj där folk uppmanade sina vänner att inte prata om Anders Behring Breivik just för att han själv ville bli ihågkommen. Att inte prata om något har sällan löst några större världsproblem enligt mina erfarenheter och iaktagelser. Det är inte heller rätt att, som jag varit inne på tidigare, definiera attacken som en engångshändelse genomförd av en psykopat. Förhoppningsvis kommer det inte hända igen men samtidigt har Anders Behring Breivik haft kontakt med likasinnade över internet, kontakter som förmodligen bidragit till en boost av hans ego och självförtroende. Kort sagt, har någon framfört en åsikt finns det oftast någon där ute som delar den. Ett tredje farligt sätt att tänka på är att tänka tanken "det kommer aldrig hända mig eller min närmiljö", jag tror att detta sätt att bearbeta en händelse där många människor dött till följd av andra människors handlande var särskilt vanligt efter terrorattacken mot WTC 2001. Försvarsmekanismen att distansera sig på detta sätt för människor i Norden tror jag dock fått sig en rejäl törn efter att det inträffat på hemmaplan. Trots detta skrivs det i svenska medier, "kan samma sak hända i Sverige?" Jag är övertygad att det kan hända överallt.
Mera lämpliga sätt att bemöta händelser av denna typ är att prata om det, diskutera och bemöta det. Vilket kan vara svårt eftersom vi då i större utsträckning måste sätta oss in i vad som hänt och också kommer känna mer empati till de drabbade. Genom att prata om det som hänt kanske det också är möjligt att förändra tankemönstret hos någon som tidigare gått i samma tankar som ex. A B B. I förlängningen leder detta samtal också till att vi inte glömmer lika lätt. Jag tror inte att Anders Behring Breivik skulle utfört dåden om han var född 30 år tidigare, i efterdyningarna av andra världskriget och då sett resultatet av extremism på nära håll. Jag tror, men har inget belägg för denna teori, att ökningen av extremistiskt våld under de senaste 20 åren kan förklaras med att färre människor i (vissa) delar av världen inte upplevt ett krig och dess misär med egna erfarenheter. Detta gäller självklart inte alla delar av världen (därav ordet "vissa" i föregående mening) men det är ett faktum att antalet väpnade konflikter och framförallt antalet mellanstatliga konflikter minskat kraftigt under de senaste årtiondena. (Fortsatt läsning).
Känner att detta inlägg blev både lite längre och spretigare än vad jag tänkte från början. Nu ska jag åter till min vardag; skriva lite PM, klippa gräs, betala en IKEA-räkning, adressändra och hänga med vänner ikväll. Under tiden jag gör detta kommer jag att ägna någon tanke då och då till offren i Norge samt se till att de hemska dådet inte glöms bort. Detta för att glömska ger näring till missnöje och extremism, något historien visat fler än en gång. Skriv gärna en kommentar så att diskussionen kan fortsätta hållas levande!
091119
MLTR - 25 minutes
...För övrigt så är jag en dålig "bilvaktare", Linus bil var lappad idag när jag skulle flytta om den =/
2016.
I slutet av lumpartiden i Boden under de första månaderna av 2006 lät jag alla lumpenpolare fylla i ett formulär där de fick berätta om vart de kom ifrån, sitt bästa lumpenminne och en hel del annat. En av punkterna var "Det här gör jag om 10 år", en dag som denna kommer jag ihåg mitt svar extra tydligt - Jag har avslutat och klarat min utbildning till gymnasielärare, fått jobb och slagit mig ned. Lever ett Svenssonliv som jag uppskattar med villa och barn. (Inte ordagrant men ungefär).
Idag skulle jag kunna spola fram tiden till 2016. Slippa studentlivet med plugg och känslan att alltid ha något över en; något man måste göra. Istället ha barn som förgyller dagen och ett arbete att trivas med, men detta är ju bara hur jag känner just idag när jag sitter med en rapport som ska vara klar på måndag. Känslan kanske går över och ett byte skulle ju resultera i sju förlorade år, något jag inte heller vill.
Idag skulle jag kunna spola fram tiden till 2016. Slippa studentlivet med plugg och känslan att alltid ha något över en; något man måste göra. Istället ha barn som förgyller dagen och ett arbete att trivas med, men detta är ju bara hur jag känner just idag när jag sitter med en rapport som ska vara klar på måndag. Känslan kanske går över och ett byte skulle ju resultera i sju förlorade år, något jag inte heller vill.
Positiv energi.
Jag får ofta höra att jag har en sånn "otrolig" energi som orkar göra allt det jag gör och orkar vara engagerad i allt som jag är engagerad i. När folk frågar hur jag orkar försöker jag oftast tona ned det hela med att det handlar mest om planering och vilken inställning man har. Det jag sällan nämner (hade dock diskussionen med Ida och Linda när vi skrev hemtentan) är att jag aldrig skulle palla att hålla på med allt om jag inte gjorde det med människor som ger massor med skratt och mängder med positiv energi.
Jag tror därför att ett rikt liv baseras på att omge sig med energigivande människor som man samtidigt har ett givande utbyte av. Det gäller därmed också att försöka ha så lite som möjligt att göra med människor vilka suger ut energi och inte ger dig som människa något i utbyte. Jag tror att många i Sverige (inkl mig själv) är alldeles för fega när det gäller att sätta ned foten då en relation tar mer än den ger, detta för att man inte vill såra någon. I längden gör man dock den andra personen en björntjänst genom att sända ut signalen att "jag gillar vår relation, vi är bra vänner" när så egentligen inte är fallet.
Tur är i alla fall att en stor majoritet av de man träffar mer eller mindre ger en positiv energi, jag kommer inte att börja rabbla upp namn men det finns många av er där ute som "laddar" mina batterier mer effektivt än mat och sömn tillsammans.
Ha en fin och lugn kväll!
Jag tror därför att ett rikt liv baseras på att omge sig med energigivande människor som man samtidigt har ett givande utbyte av. Det gäller därmed också att försöka ha så lite som möjligt att göra med människor vilka suger ut energi och inte ger dig som människa något i utbyte. Jag tror att många i Sverige (inkl mig själv) är alldeles för fega när det gäller att sätta ned foten då en relation tar mer än den ger, detta för att man inte vill såra någon. I längden gör man dock den andra personen en björntjänst genom att sända ut signalen att "jag gillar vår relation, vi är bra vänner" när så egentligen inte är fallet.
Tur är i alla fall att en stor majoritet av de man träffar mer eller mindre ger en positiv energi, jag kommer inte att börja rabbla upp namn men det finns många av er där ute som "laddar" mina batterier mer effektivt än mat och sömn tillsammans.
Ha en fin och lugn kväll!
1 year later.
Ett år - av erfarenheter och funderingar över livet, vet inte om jag kommit fram till något men jag känner i alla fall mig själv bättre. Det finns mycket som är sagt och gjort men också mycket som inte går att förklara med ord eller reparera genom handlingar.
Insikten att det som varit inte kommer tillbaka är något som kan vara svårt att acceptera men är också något man får acceptera. Hur svårt det än må vara, ibland är det väldigt svårt helt enkelt.
Insikten att det som varit inte kommer tillbaka är något som kan vara svårt att acceptera men är också något man får acceptera. Hur svårt det än må vara, ibland är det väldigt svårt helt enkelt.
Skillnader i livet.
Jag läser kommentarer till mitt senaste inlägg och ser att Sara på mitt jobb gått och skaffat en blogg. Sara är 14 år äldre än mig och jag började tänka på hur våra liv skiljer sig samtidigt som jag läser hennes första fyra inlägg. Den största skillnaden jag kommer fram till är att Sara tillsammans med sin karl har 4 st barn, i mina ögon är de varken små eller stora så jag skulle tro att alla är mellan fem och tio år (den som vet eller Sara får mig rätta mig), samtliga är dessutom tjejer. Det är dock inte om Saras familj detta inlägg ska handla om utan snarare om ansvar.
Mitt liv är oerhört fritt, visst jag gnäller på tentor och att jag har 1753 saker att göra samt att det är synd om mig pga detta. Innerst inne vet jag att det inte är synd om mig för att allt i mitt liv har jag själv valt att göra. Jag kan, om jag skulle vilja, sitta på ett plan till valfri plats i världen utan att någon annan skulle bli lidande (även om en del nog skulle ha invändningar mot beslutet).
Saras liv är inte fritt på samma sätt, om hon skulle sätta sig på ett plan till centralamerika för att backpacka i ett halvår skulle nog både Patrik (hennes karl) och hennes fyra småtjejer protestera ganska högljutt. Den egna friheten att var dag kunna göra vad man vill är dock inte på något sätt ett nirvana. Saras liv berikas av att hon var dag får se sina tjejers utveckling, vara stolt när de kommer hem med saker de gjort i skolan samt följa dem i vått och torrt, i framsteg och motgång. Detta kan helt klart vara mäktigare och ge en större energikick än den sk "egna friheten att göra vad man vill".
Allt handlar om vilken nivå i livet man befinner sig i, vilka vägar man vill vandra och vad man vill uppnå.
Jag är imponerad av människor som när de är 18 år vet exakt hur de vill leva sitt liv, vilka val de ska göra och hur de ska uppnå lycka. Jag tycker däremot synd om de som är 18 år, tror att de vet exakt hur de vill leva sitt liv, skaffar barn men sedan skiljer sig fem år senare för att de inte på något sätt var redo. Ett talesätt slår mig när jag skriver dessa rader (alltså ett jag själv kom på just i detta nu) - "Att lära känna nya människor är en utmaning, att lära känna sig själv är en konst". Inte så poetiskt men jag hoppas att min poäng kommer fram, för att lära känna nya människor krävs bara en hyfsad personlighet och en gnutta social kompetens. För att lära känna sig själv krävs så otroligt mycket mer och för denna självinsikt finns heller ingen mall utan denna varierar från person till person.
Jag har kommit till den insikten att jag verkligen vill ha barn i detta liv, jag är dock inte redo för detta än. På samma sätt är jag inte redo att gå ut i ett yrkesverksamt liv och jobba tills jag är 70 år (för JA alla 80-talister, det kommer vi att göra). Jag är dock mer redo än vad jag var för något år sedan och jag känner att om något år till kommer jag att vara redo.
Den känslan känns bra i hela kroppen, nästan lika bra som att min hungriga kropp snart ska belönas med nudelwok och kyckling. (Hade egentligen inte tid med detta inlägg men det kom spontant och då gäller det att ta vara på det).
Mitt liv är oerhört fritt, visst jag gnäller på tentor och att jag har 1753 saker att göra samt att det är synd om mig pga detta. Innerst inne vet jag att det inte är synd om mig för att allt i mitt liv har jag själv valt att göra. Jag kan, om jag skulle vilja, sitta på ett plan till valfri plats i världen utan att någon annan skulle bli lidande (även om en del nog skulle ha invändningar mot beslutet).
Saras liv är inte fritt på samma sätt, om hon skulle sätta sig på ett plan till centralamerika för att backpacka i ett halvår skulle nog både Patrik (hennes karl) och hennes fyra småtjejer protestera ganska högljutt. Den egna friheten att var dag kunna göra vad man vill är dock inte på något sätt ett nirvana. Saras liv berikas av att hon var dag får se sina tjejers utveckling, vara stolt när de kommer hem med saker de gjort i skolan samt följa dem i vått och torrt, i framsteg och motgång. Detta kan helt klart vara mäktigare och ge en större energikick än den sk "egna friheten att göra vad man vill".
Allt handlar om vilken nivå i livet man befinner sig i, vilka vägar man vill vandra och vad man vill uppnå.
Jag är imponerad av människor som när de är 18 år vet exakt hur de vill leva sitt liv, vilka val de ska göra och hur de ska uppnå lycka. Jag tycker däremot synd om de som är 18 år, tror att de vet exakt hur de vill leva sitt liv, skaffar barn men sedan skiljer sig fem år senare för att de inte på något sätt var redo. Ett talesätt slår mig när jag skriver dessa rader (alltså ett jag själv kom på just i detta nu) - "Att lära känna nya människor är en utmaning, att lära känna sig själv är en konst". Inte så poetiskt men jag hoppas att min poäng kommer fram, för att lära känna nya människor krävs bara en hyfsad personlighet och en gnutta social kompetens. För att lära känna sig själv krävs så otroligt mycket mer och för denna självinsikt finns heller ingen mall utan denna varierar från person till person.
Jag har kommit till den insikten att jag verkligen vill ha barn i detta liv, jag är dock inte redo för detta än. På samma sätt är jag inte redo att gå ut i ett yrkesverksamt liv och jobba tills jag är 70 år (för JA alla 80-talister, det kommer vi att göra). Jag är dock mer redo än vad jag var för något år sedan och jag känner att om något år till kommer jag att vara redo.
Den känslan känns bra i hela kroppen, nästan lika bra som att min hungriga kropp snart ska belönas med nudelwok och kyckling. (Hade egentligen inte tid med detta inlägg men det kom spontant och då gäller det att ta vara på det).
Ett beslut.
När jag vaknade av väckaren imorse spelades låten apologize på Mix megapol som här i Umeå har frekvensen 107.0 (känns lite fel, 105.4 ska det ju vara). Vet egentligen inte varför jag ställt den på klockan 08:45 då jag inte börjar förrän kl 13, därför låg jag kvar i sängen och funderade över det mesta.
Kom fram till en del förändringar jag borde göra i mitt liv som att träna mer och slöa mindre samt en massa annat, ska verkligen försöka med att göra det också då jag tror att jag själv kommer må bättre fysiskt och psykiskt.
Fattade därmed ett beslut och den nya Emil ska ha lärt sig av sina gamla fel...
Nya rutiner.
Ska inte falla in i den slentrianmässiga vardagen igen utan nu tror jag på rutiner, på min geografikurs har jag fått smeknamnet "the machine" för att jag aldrig tar kafferaster. Jag själv anser mig vara stundtals väldigt lat, skulle säga att Pertan är mer machine än mig då han har två jobb och dessutom tränar väldigt flitigt, min kropp skulle strejka om jag skulle cykla några kilometer kl 05 på morgonen särskilt om det var till jobbet.
Allt handlar dock om rutiner, i lumpen hade man inga problem att ta sig ur den varma sovsäcken och ut i -30 C för att äta havregrynsgröt utan mjölk som frusit fast på skeden, varför är man så bekväm och varför kan man inte härda ?
Hmm detta blev ett litet splittrat inlägg men men, en annan del är att jag inte kommer göra om det jag gjort. Även om jag vet att det mest troligt är för sent.
Förändringen kommer att bli positiv och den kommer att bli permanent.
Det lovar jag.
För alltid.
Kom fram till en del förändringar jag borde göra i mitt liv som att träna mer och slöa mindre samt en massa annat, ska verkligen försöka med att göra det också då jag tror att jag själv kommer må bättre fysiskt och psykiskt.
Fattade därmed ett beslut och den nya Emil ska ha lärt sig av sina gamla fel...
Nya rutiner.
Ska inte falla in i den slentrianmässiga vardagen igen utan nu tror jag på rutiner, på min geografikurs har jag fått smeknamnet "the machine" för att jag aldrig tar kafferaster. Jag själv anser mig vara stundtals väldigt lat, skulle säga att Pertan är mer machine än mig då han har två jobb och dessutom tränar väldigt flitigt, min kropp skulle strejka om jag skulle cykla några kilometer kl 05 på morgonen särskilt om det var till jobbet.
Allt handlar dock om rutiner, i lumpen hade man inga problem att ta sig ur den varma sovsäcken och ut i -30 C för att äta havregrynsgröt utan mjölk som frusit fast på skeden, varför är man så bekväm och varför kan man inte härda ?
Hmm detta blev ett litet splittrat inlägg men men, en annan del är att jag inte kommer göra om det jag gjort. Även om jag vet att det mest troligt är för sent.
Förändringen kommer att bli positiv och den kommer att bli permanent.
Det lovar jag.
För alltid.
Total Darkness.
Everything is chaos, and everything is my fault.
Today, tomorrow and through all times, with my whole heart:
I´m Sorry.
Kalas. Spel. Youtube. Vuxna ?
Idag har jag haft ett lite kompiskalasfika med de vänner som för tillfället befann sig i Skellefteå samt hade tid.
Otroligt kul att träffa alla på samma gång och bara umgås som förr i världen. Vid ett tillfälle under kvällen, när vi satt och pratade så stannade jag upp och funderade litegrann. 6 av de 9 som nu satt runt vårt köksbord hade jag gått gymnasiet med och umgåtts med i runda slängar 6 år. Det är en lång tid.
Under tiden som samtalet fortsatte utan mig drömde jag mig vidare och kollade på en i taget. Försökte för varje vän komma ihåg ett första intryck, en frisyr, ett klädesplagg eller en händelse men också hur alla var som personer. Min något dunkla slutsats blev att alla nog är som de var för 6 år sedan dock med mera livserfarenhet och en mer vuxen look. För att avgöra om vi verkligen blivit mer vuxna funderade jag vidare på vad vi pratar om och vad vi gör när vi ses. Slutsatsen här blev att tidigare hände det att vi pratade om folk i skolan, prov etc för det var det som var centralt då. Nu avhandlades istället jobb och högskolestudier.
Jag minns när jag fyllde 18 år (även om det var 4 år sedan), det var den dagen jag började skriva fotodagbok men också den dagen jag hade en hög med vänner på kalas. År 2003 lekte vi någon lek som hette "psykologen" vet inte vad den gick ut på. År 2007 är leken som alla fascineras över "The game of clicks" . Jag skulle inte påstå att vi är vuxna, man är ung så länge man vill och än så länge verkar alla vara med på att vuxenlivet kan vänta.
Vi spelade sedan Alias (Rikard, Lisa Erik vann för att de var tre!) och avslutade kvällen med ett youtubefrosseri. Vill tacka alla för en toppenkväll. Jag blir lite sentimental då det är så långt mellan gångerna som man ses men jag lovar att jag inte ska gråta.
Inte än på några år i alla fall, men kanske när någon får barn och då av lycka.
Växlingar i livet.
En sak som imponerar mig djupt är när vardagen förändras. Att gå från något man är van, till något helt nytt. Alla känner igen känslan, det pirrar i magen samtidigt som man är nyfiken över det som ska komma. Jag kallar detta för "omväxlingar i livet" och så här långt har jag haft 6 st omväxlingar sedan jag var 15 år. Det som binder dem samman är att varje gång är man lika nervös och att varje gång (så här långt) har det slutat lyckligt. De som jag anser vara de 6 stora som förändrat mitt liv är:
Har klurat på detta ett tag och nu känns det bra att ha omsatt det i skrift även om det inte blev riktigt lika stilrent som jag hade velat.Perfektionist har jag dock aldrig varit och det känns viktigare att nå ut med ett budskap.
Idag ska jag klippa ut ekonomiartiklar ur 12 st tidningar sen ska jag på surströmmingsfest.
Carro. Det var ingenting, kul att prata med er!
Nu vill jag höra om dina omväxlingar i livet ?!
Börja Gymnasiet - Otroligt mycket nya vänner som jag håller än idag. Utvecklande.
Ta Studenten - En stor omväxling, fri från skola för första gången sen man var 7 år. Glädje.
Rycka in i Lumpen - Mest troligt den största omväxlingen, en helt annan värld.
Hemlagad mat och permission var det bästa som fanns. Givande.
Mitt första riktiga Jobb - På Coop Bygg, visst hade jag haft några korta jobb tidigare somrar men detta sträckte
sig i nästan 5 månader. Lärorikt.
Åka ut och Resa - 6 ½ månad på icke-Svensk mark. Det bästa jag gjort i mitt liv så här långt. Minnen.
Börja på Universitet - Här står jag nu, börjar komma på plats och trivs bra så här långt. Kommer att var fast (i positiv bemärkelse) här i runt 4 ½ och det känns fint just nu. Framtiden.
Ta Studenten - En stor omväxling, fri från skola för första gången sen man var 7 år. Glädje.
Rycka in i Lumpen - Mest troligt den största omväxlingen, en helt annan värld.
Hemlagad mat och permission var det bästa som fanns. Givande.
Mitt första riktiga Jobb - På Coop Bygg, visst hade jag haft några korta jobb tidigare somrar men detta sträckte
sig i nästan 5 månader. Lärorikt.
Åka ut och Resa - 6 ½ månad på icke-Svensk mark. Det bästa jag gjort i mitt liv så här långt. Minnen.
Börja på Universitet - Här står jag nu, börjar komma på plats och trivs bra så här långt. Kommer att var fast (i positiv bemärkelse) här i runt 4 ½ och det känns fint just nu. Framtiden.
Har klurat på detta ett tag och nu känns det bra att ha omsatt det i skrift även om det inte blev riktigt lika stilrent som jag hade velat.
Idag ska jag klippa ut ekonomiartiklar ur 12 st tidningar sen ska jag på surströmmingsfest.
Carro. Det var ingenting, kul att prata med er!
Nu vill jag höra om dina omväxlingar i livet ?!
