EmilMarklund

Idag har jag haft ett lite kompiskalasfika med de vänner som för tillfället  befann sig i Skellefteå samt hade tid.

Otroligt kul att träffa alla på samma gång och bara umgås som förr i världen. Vid ett tillfälle under kvällen, när vi satt och pratade så stannade jag upp och funderade litegrann. 6 av de 9 som nu satt runt vårt köksbord hade jag gått gymnasiet med och umgåtts med i runda slängar 6 år. Det är en lång tid.

Under tiden som samtalet fortsatte utan mig drömde jag mig vidare och kollade på en i taget. Försökte för varje vän komma ihåg ett första intryck, en frisyr, ett klädesplagg eller en händelse men också hur alla var som personer. Min något dunkla slutsats blev att alla nog är som de var för 6 år sedan dock med mera livserfarenhet och en mer vuxen look. För att avgöra om vi verkligen blivit mer vuxna funderade jag vidare på vad vi pratar om och vad vi gör när vi ses. Slutsatsen här blev att tidigare hände det att vi pratade om folk i skolan, prov etc för det var det som var centralt då. Nu avhandlades istället jobb och högskolestudier.

Jag minns när jag fyllde 18 år (även om det var 4 år sedan), det var den dagen jag började skriva fotodagbok men också den dagen jag hade en hög med vänner på kalas. År 2003 lekte vi någon lek som hette "psykologen" vet inte vad den gick ut på. År 2007 är leken som alla fascineras över "The game of clicks" . Jag skulle inte  påstå att vi är vuxna, man är ung så länge man vill och än så länge verkar alla vara med på att vuxenlivet kan vänta.

Vi spelade sedan Alias (Rikard, Lisa Erik vann för att de var tre!) och avslutade kvällen med ett youtubefrosseri. Vill tacka alla för en toppenkväll. Jag blir lite sentimental då det är så långt mellan gångerna som man ses men jag lovar att jag inte ska gråta.

Inte än på några år i alla fall, men kanske när någon får barn och då av lycka.