100-åringen slutade som plockare!
Med endast en arbetsdag kvar på byggen, mest troligt för alltid känns det bissart bra. Har varit där 6 st somrar, känner att jag kan det jag vill kunna och vill gå vidare med något annat. Det årtal sommarjobbarna varit födda har också sjunkit med åren men Emil har bestått :P Första sommaren var vi födda -68, -83, -85, -85, -85, -86, -86, -87, -87. I år är motsvarande siffror -85, -88, -89, -89, -90, -91. Förutom att vi blivit mindre folk så känner jag mig dessutom lite som gamlingen i sällskapet även om jag trivs bra med de nya sommarkidsen också!
Jag får inte heller avsluta jobbet med flaggan i topp, höll på att fixa en färgavdelning i topptrim men måndagens färgbeställning gjorde att dessa planer grusades rejält. Tillsammans med den beställning fanns en till, ungefär lika stor, beställning. 6 pallar med färgburkar där hälften var vårat och andra hälften tillhörde någon annan butik/beställare (oklart vilken/vem). Jag har därför ägnat dagen till att plocka om dessa pallar på lagret, slitsamt för ryggen men bra då jag kunde lyssna på musik. Skulle lätt kunna jobba en sommar som plockare om det var på ackord ;) Hatar att arbeta i handels för att man är i händerna på leverantörer, transporter och folk som sitter så långt ifrån fotarbetarna att de inte vet hur det funkar. Här ligger läraryrket på plus, ge mig en läroplan och lite dikussioner i ämneslag sen är det bara att köra :D
På tal om gamlingar så läste jag igår ut min sommarbok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, bortsett från vissa guldkorn var den inte alls jättebra eller för den delen rolig. Det roligaste med hela boken hittar ni på omslaget där Lasse Berghagen deklarerar "Den roligaste boken jag läst", misstänker att han läst ungefär lika många böcker i vuxen ålder som min far (om travprogram kan adderas ihop till en bok). Nej nu ska jag köra lite kvällsträning och peppa mig själv för sista arbetsdagen innan Underbara Umeå :)
Jag får inte heller avsluta jobbet med flaggan i topp, höll på att fixa en färgavdelning i topptrim men måndagens färgbeställning gjorde att dessa planer grusades rejält. Tillsammans med den beställning fanns en till, ungefär lika stor, beställning. 6 pallar med färgburkar där hälften var vårat och andra hälften tillhörde någon annan butik/beställare (oklart vilken/vem). Jag har därför ägnat dagen till att plocka om dessa pallar på lagret, slitsamt för ryggen men bra då jag kunde lyssna på musik. Skulle lätt kunna jobba en sommar som plockare om det var på ackord ;) Hatar att arbeta i handels för att man är i händerna på leverantörer, transporter och folk som sitter så långt ifrån fotarbetarna att de inte vet hur det funkar. Här ligger läraryrket på plus, ge mig en läroplan och lite dikussioner i ämneslag sen är det bara att köra :D
På tal om gamlingar så läste jag igår ut min sommarbok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, bortsett från vissa guldkorn var den inte alls jättebra eller för den delen rolig. Det roligaste med hela boken hittar ni på omslaget där Lasse Berghagen deklarerar "Den roligaste boken jag läst", misstänker att han läst ungefär lika många böcker i vuxen ålder som min far (om travprogram kan adderas ihop till en bok). Nej nu ska jag köra lite kvällsträning och peppa mig själv för sista arbetsdagen innan Underbara Umeå :)
"Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden..."
En gråmulen dag i augusti anser jag att mitt bloggsommarlov är avverkat även om det förhoppningsvis finns kvar några fina dagar av sommaren 2011.
I dag, den 5:e augusti är det exakt 2 veckor sedan terrordåden i Norge signerade Anders Behring Breivik utfördes. Detta inlägg kommer att presentera mina tankar och reflektioner efter dåden, minst lika mycket för min egen skull som för dig som läser dessa rader.
Tidigare denna morgon läste jag igenom listan med de döda i dåden som publicerats på DN.se (och säkert andra tidningar också). 77 namn. Sjuttiosju personer mellan 14 och 61 år gamla med en bred majoritet av dessa under 20 år som lämnat jordelivet inom loppet av några timmar. Av respekt till offren ville jag läsa igenom listan, men kände samtidigt hur hemskt det är att alla individer blivit marginaliserade till just namn på en lista med 76 personer som gått samma öde till mötes. Samtidigt skrivs det i medier runtom i Norge, Norden, Europa och Världen spaltmil om dåden, dels för att vi vill förstå men också för att tidningar ser sin möjlighet att öka lösnummerförsäljningen (kapitalismens snurra vilar aldrig, trots terrorattacker).
Just viljan att förstå, att få ett svar på frågan varför? är alltid viktigt för alla i alla sammanhang. Kring varförfrågan bygger vi vår vardag och lever vårt liv. Hur ska man sedan reagera om svaret på "varför?" inte är det önskade. A B B är, med de fakta som presenterats så här långt, ingen psykopat. I mina ögon är han en övertygad högerextremist som lät målet helga medlen och gjorde det som utifrån hans världsbild och kapacitet var det enda rätta; en attack mot den misslyckade politikens hjärta.
Att isolera denna händelse med epitetet "en galnings verk" vore bland de värsta utvägarna, detta gjordes bl.a. med lasermannen i Sverige på 90-talet och utan att gå in särskilt djupt är det lätt att hitta likheter mellan John Ausonius och Anders Behring Breivik. Att avskriva något som "ett vansinnesdåd" när det finns ett bakomliggande motiv är som att sopa brödsmulor under mattan när man storstädar. Några exempel på vansinnesdåd är snarare de som inträffade i Stockholm sommaren 2003 när en man gick lös med ett järnspett i Åkeshov och dödade en person samt skadade sju efter att han hört röster. Hur ska man då bemöta en terroraktion likt den i Norge?
Självklart finns det inget rätt svar på frågan, det är nog den delen jag funderat mest på efter attackerna både som "privatperson" samt hur jag skulle lägga upp diskussionen kring det i undervisningen om jag var lärare i någon klass när ett dåd likt detta inträffar. Jag kan börja i den andra änden, vilka sätt som jag upplever som felaktiga och mindre bra.
Några dagar efter attackerna såg jag på allas vårt facebook en statusuppdateringskampanj där folk uppmanade sina vänner att inte prata om Anders Behring Breivik just för att han själv ville bli ihågkommen. Att inte prata om något har sällan löst några större världsproblem enligt mina erfarenheter och iaktagelser. Det är inte heller rätt att, som jag varit inne på tidigare, definiera attacken som en engångshändelse genomförd av en psykopat. Förhoppningsvis kommer det inte hända igen men samtidigt har Anders Behring Breivik haft kontakt med likasinnade över internet, kontakter som förmodligen bidragit till en boost av hans ego och självförtroende. Kort sagt, har någon framfört en åsikt finns det oftast någon där ute som delar den. Ett tredje farligt sätt att tänka på är att tänka tanken "det kommer aldrig hända mig eller min närmiljö", jag tror att detta sätt att bearbeta en händelse där många människor dött till följd av andra människors handlande var särskilt vanligt efter terrorattacken mot WTC 2001. Försvarsmekanismen att distansera sig på detta sätt för människor i Norden tror jag dock fått sig en rejäl törn efter att det inträffat på hemmaplan. Trots detta skrivs det i svenska medier, "kan samma sak hända i Sverige?" Jag är övertygad att det kan hända överallt.
Mera lämpliga sätt att bemöta händelser av denna typ är att prata om det, diskutera och bemöta det. Vilket kan vara svårt eftersom vi då i större utsträckning måste sätta oss in i vad som hänt och också kommer känna mer empati till de drabbade. Genom att prata om det som hänt kanske det också är möjligt att förändra tankemönstret hos någon som tidigare gått i samma tankar som ex. A B B. I förlängningen leder detta samtal också till att vi inte glömmer lika lätt. Jag tror inte att Anders Behring Breivik skulle utfört dåden om han var född 30 år tidigare, i efterdyningarna av andra världskriget och då sett resultatet av extremism på nära håll. Jag tror, men har inget belägg för denna teori, att ökningen av extremistiskt våld under de senaste 20 åren kan förklaras med att färre människor i (vissa) delar av världen inte upplevt ett krig och dess misär med egna erfarenheter. Detta gäller självklart inte alla delar av världen (därav ordet "vissa" i föregående mening) men det är ett faktum att antalet väpnade konflikter och framförallt antalet mellanstatliga konflikter minskat kraftigt under de senaste årtiondena. (Fortsatt läsning).
Känner att detta inlägg blev både lite längre och spretigare än vad jag tänkte från början. Nu ska jag åter till min vardag; skriva lite PM, klippa gräs, betala en IKEA-räkning, adressändra och hänga med vänner ikväll. Under tiden jag gör detta kommer jag att ägna någon tanke då och då till offren i Norge samt se till att de hemska dådet inte glöms bort. Detta för att glömska ger näring till missnöje och extremism, något historien visat fler än en gång. Skriv gärna en kommentar så att diskussionen kan fortsätta hållas levande!
I dag, den 5:e augusti är det exakt 2 veckor sedan terrordåden i Norge signerade Anders Behring Breivik utfördes. Detta inlägg kommer att presentera mina tankar och reflektioner efter dåden, minst lika mycket för min egen skull som för dig som läser dessa rader.
Tidigare denna morgon läste jag igenom listan med de döda i dåden som publicerats på DN.se (och säkert andra tidningar också). 77 namn. Sjuttiosju personer mellan 14 och 61 år gamla med en bred majoritet av dessa under 20 år som lämnat jordelivet inom loppet av några timmar. Av respekt till offren ville jag läsa igenom listan, men kände samtidigt hur hemskt det är att alla individer blivit marginaliserade till just namn på en lista med 76 personer som gått samma öde till mötes. Samtidigt skrivs det i medier runtom i Norge, Norden, Europa och Världen spaltmil om dåden, dels för att vi vill förstå men också för att tidningar ser sin möjlighet att öka lösnummerförsäljningen (kapitalismens snurra vilar aldrig, trots terrorattacker).
Just viljan att förstå, att få ett svar på frågan varför? är alltid viktigt för alla i alla sammanhang. Kring varförfrågan bygger vi vår vardag och lever vårt liv. Hur ska man sedan reagera om svaret på "varför?" inte är det önskade. A B B är, med de fakta som presenterats så här långt, ingen psykopat. I mina ögon är han en övertygad högerextremist som lät målet helga medlen och gjorde det som utifrån hans världsbild och kapacitet var det enda rätta; en attack mot den misslyckade politikens hjärta.
Att isolera denna händelse med epitetet "en galnings verk" vore bland de värsta utvägarna, detta gjordes bl.a. med lasermannen i Sverige på 90-talet och utan att gå in särskilt djupt är det lätt att hitta likheter mellan John Ausonius och Anders Behring Breivik. Att avskriva något som "ett vansinnesdåd" när det finns ett bakomliggande motiv är som att sopa brödsmulor under mattan när man storstädar. Några exempel på vansinnesdåd är snarare de som inträffade i Stockholm sommaren 2003 när en man gick lös med ett järnspett i Åkeshov och dödade en person samt skadade sju efter att han hört röster. Hur ska man då bemöta en terroraktion likt den i Norge?
Självklart finns det inget rätt svar på frågan, det är nog den delen jag funderat mest på efter attackerna både som "privatperson" samt hur jag skulle lägga upp diskussionen kring det i undervisningen om jag var lärare i någon klass när ett dåd likt detta inträffar. Jag kan börja i den andra änden, vilka sätt som jag upplever som felaktiga och mindre bra.
Några dagar efter attackerna såg jag på allas vårt facebook en statusuppdateringskampanj där folk uppmanade sina vänner att inte prata om Anders Behring Breivik just för att han själv ville bli ihågkommen. Att inte prata om något har sällan löst några större världsproblem enligt mina erfarenheter och iaktagelser. Det är inte heller rätt att, som jag varit inne på tidigare, definiera attacken som en engångshändelse genomförd av en psykopat. Förhoppningsvis kommer det inte hända igen men samtidigt har Anders Behring Breivik haft kontakt med likasinnade över internet, kontakter som förmodligen bidragit till en boost av hans ego och självförtroende. Kort sagt, har någon framfört en åsikt finns det oftast någon där ute som delar den. Ett tredje farligt sätt att tänka på är att tänka tanken "det kommer aldrig hända mig eller min närmiljö", jag tror att detta sätt att bearbeta en händelse där många människor dött till följd av andra människors handlande var särskilt vanligt efter terrorattacken mot WTC 2001. Försvarsmekanismen att distansera sig på detta sätt för människor i Norden tror jag dock fått sig en rejäl törn efter att det inträffat på hemmaplan. Trots detta skrivs det i svenska medier, "kan samma sak hända i Sverige?" Jag är övertygad att det kan hända överallt.
Mera lämpliga sätt att bemöta händelser av denna typ är att prata om det, diskutera och bemöta det. Vilket kan vara svårt eftersom vi då i större utsträckning måste sätta oss in i vad som hänt och också kommer känna mer empati till de drabbade. Genom att prata om det som hänt kanske det också är möjligt att förändra tankemönstret hos någon som tidigare gått i samma tankar som ex. A B B. I förlängningen leder detta samtal också till att vi inte glömmer lika lätt. Jag tror inte att Anders Behring Breivik skulle utfört dåden om han var född 30 år tidigare, i efterdyningarna av andra världskriget och då sett resultatet av extremism på nära håll. Jag tror, men har inget belägg för denna teori, att ökningen av extremistiskt våld under de senaste 20 åren kan förklaras med att färre människor i (vissa) delar av världen inte upplevt ett krig och dess misär med egna erfarenheter. Detta gäller självklart inte alla delar av världen (därav ordet "vissa" i föregående mening) men det är ett faktum att antalet väpnade konflikter och framförallt antalet mellanstatliga konflikter minskat kraftigt under de senaste årtiondena. (Fortsatt läsning).
Känner att detta inlägg blev både lite längre och spretigare än vad jag tänkte från början. Nu ska jag åter till min vardag; skriva lite PM, klippa gräs, betala en IKEA-räkning, adressändra och hänga med vänner ikväll. Under tiden jag gör detta kommer jag att ägna någon tanke då och då till offren i Norge samt se till att de hemska dådet inte glöms bort. Detta för att glömska ger näring till missnöje och extremism, något historien visat fler än en gång. Skriv gärna en kommentar så att diskussionen kan fortsätta hållas levande!
